iNNOCENCE +eXPERIENCE, 16 September

Första kvällen med U2 i Stockholm var 16 september. Den dagen hoppade jag över föreläsningarna i Uppsala för att kunna skaffa mig en bra ståplats, trots att det var en onsdag och flera säkert skulle dyka upp senare p.g.a. jobb. Men jag skulle nog inte orka hålla på till midnatt om jag skulle vakna kl 5 för att hinna till första föreläsningen i Uppsala. Så jag struntade i det helt enkelt och tog en sovmorgon! ♥

Efter lite plugg och lunch stack iväg mot Globen och möttes av en snäll fransk “cowboy” som hade hand om kösystemet. Nej, han var ingen riktig cowboy, han hade på sig en svart cowboyhatt bara. >.>

Jag fick nr 51 skrivet på min hand och sen började klockan långsamt ticka närmare stunden som alla hade väntat på. Fans från Italien, Tjeckien, Portugal, Norge, Danmark och andra länder var också på plats. Expressen kom förbi på eftermiddagen och ställde lite frågor (de stod ett bra tag vid portugiserna haha ♥), fotade och delade ut “löpsedlar” med bild på Bono och texten “Jag var där!”. De skulle tydligen göra en extrabilaga för dagen efter med alla intervjuer, och de frågade mig också (“namn, ålder, boplats, sysselsättning, favoritlåt?”) men jag vet inte om jag kom med i bilagan eller inte. Köpte den aldrig. 😛 Ännu  senare på eftermiddagen kom Mix Megapol och spelade U2-låtar för oss.

Så jag satt på marken, var glad över att det inte regnade, småpratade med andra fans och stressade mina storebröder med sms. De också skulle stå i publiken, men komma lite senare än mig pga skola/jobb. Tillslut kom Simon och allt blev lite roligare. Han fick dock stå i en liten kö efter min (uppdelat så att det blir lättare att hålla koll på hur många som stod i kön), men vi sprang iväg till toaletterna, kollade in merchandise, köpte var sin t-shirt och sen var det bara att stå kvar i kön igen. Efter kl 17 fick ingen gå ur kön då man skulle släppas in runt 18 om jag inte minns fel. Simon hade en intervju med en reporter från SR också (som sändes live! ♥) eftersom han är en av redaktionsmedlemmarna till svenska fan-hemsidan u2.se.

Stefan kom också tillslut och hade med sig 20krs-mackor från KTH som vi mumsade i oss innan vi släpptes in.

Och vi kom in. Jag tog mer eller mindre en fantastisk plats som vi hade kommit överens om nära e-scenen (dvs, en liten rund scen ute i publiken) och det tog bara nån minut innan mina storebröder kom ikapp och ställde sig bakom mig. Några timmar kvar tills showen började dock, så vi varvade mellan att stå upp och sitta ned.

Vi visste att när Patti Smiths “People have the power” spelades så skulle det bara dröja några minuter innan U2 skulle kliva upp på scen och köra igång. Och Bono klev in. Och vi stod så nära. Och han tittade omkring i Globen. Och sen började det. The Miracle (of Joey Ramone)!

Och vi hoppade, dansade, skrek och var i extas. Eller nåt, haha! Jag måste ha sett knäpp ut (eller så var jag bara mest entusiastisk i publikhavet) när jag hoppade som en dåre, för jag fick The Edge att skratta åt mig. ♥

Cedarwood Road, Iris, Raised by Wolves, I Will Follow, Mysterious Ways, Vertigo, Beautiful Day, One… alla fantastiska låtar spelades. En tjej från Tjeckien bjöds upp på scen. Tjejen bredvid oss fick Larrys trumpinnar. Böcker kastades från scenen till publiken. Och när allting tog slut ville man bara att det skulle börja om igen.

Mamma och pappa hade sittplatser och vi åkte bilen hem. Simon twittrade och Stefan visade sina foton som han hade tagit. Och jag visste bara en sak: att en kväll räckte inte. Jag måste se dem igen!


The first night with U2 in Stockholm was September 16th. That day, I skipped the lectures in Uppsala so I could get a nice spot to stand in, even though it was Wednesday and most people would likely arrive later because of work. But I would probably not have the energy to have fun to midnight if I woke up at 5 o’clock in order to arrive in time to the first lecture in Uppsala. So I simply ignored it and slept longer! ♥

After a little bit of studying and lunch, I went away to the Globe Arenas and was met by this kind, French ‘cowboy’ that hanlded the queuing system. No, he wasn’t a real cowboy, he just wore a black cowboy hat. >.>

I got the number 51 written on my hand and then time slowly began ticking closer to the moment we had all been waiting for. Fans from Italy, Czech Republic, Portugal, Norway, Denmark and other countries were there too. Expressen (Swedish evening tabloid newspaper) came by during the afternoon and asked some questions (they were with the Portuguese for a long time haha ♥), took photos and handed out ‘billboards’ with a picture of Bono and the text saying ‘I was there!’. They were going to make a extra issue for the day after with all the interviews, and they asked me too (‘name, age, where you live, what you do, favourite song?’) but I don’t know if I was in it or not. Never bought it. 😛 Even more later in the afternoon, Mix Megapol (a radio station) came and played U2 songs for us.

So I sat on the ground, glad that it wasn’t raining, small talked with other fans and stressed my big brothers with text messages. They were also going to stand up, but they would arrive a bit later than me because of school/work. Finally Simon came and it all became a little bit more fun. He had to stand in a small queue after min though (divided so it would be easier to check how many were standing in line), but we ran away to the toilets, checked out the merchandise, bought t-shirt each and then we had to stand in line again. After 5PM, nobody was allowed to get out of line because we would be let in around 6PM if I remember it correctly. Simon also had a interview with a reporter from SR (Swedish Radio) (which was broadcasted live! ♥) because he’s one of the editorial staff’s of the Swedish fan-page u2.se.

Stefan finally came too and had brought 20SEK-sandwiches from KTH with him, which we nom-ed before we were let in.

And we came in. I took a more or less perfect spot, which we had agreed on, close to the e-stage (a small round stage out in the audience) and it took only a few minutes before my big brothers were standing behind of me. A few hours before the show began though, so we both stood and sat down.

We knew that when Patti Smith’s ‘People have the power was playing, it would only be minutes before U2 would get onto the stage and start playing. And Bono entered. And we were so close. And he looked around in the Globe. And then it began. The Miracle (of Joey Ramone)!

We jumped, dances, shouted and were in ecstasy. Or something, haha! I must have looked weird (or maybe I was just the most enthusiastic in the sea of audience) when I jumped like a fool, because I made The Edge laugh at me. ♥

Cedarwood Road, Iris, Raised by Wolves, I Will Follow, Mysterious Ways, Vertigo, Beautiful Day, One… all fantastic songs were played. A girl from Czech Republic was brought up to the stage. The girl next to us got Larry’s drumsticks. Books were throwed from the stage to the audience. And when everything was over, you just wanted it to begin again.

Mom and dad had seating tickets, and we went hom with the car. Simon was tweeting and Stefan was showing pictures he had taken. And I only knew one thing: that one night wasn’t enough. I had to see them again!


Crappy phone pics time!

IMAG1690

IMAG1695

IMAG1692

Outside the Globe

IMAG1693

In front of the e-stage

IMAG1696

Big bro’s looking up ♥

IMAG1698

Dunno what I was thinking when I took this pic xD

IMAG1699

It’s getting closer to showtime…

IMAG1700

IMAG1733

I was there! U2 Live in the Globe

Better pics by bro-time! ♥

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s