I shook hands with a God

För en månad sen stod jag och Simon utanför Grand Hôtel i hopp om att få syn på U2 och, eventuellt, lyckas få en autograf. Solen sken och det var varmt ute, och vi fick en bra plats framme vid staketet som hotellets vakter hade satt upp utanför entrén.

Och vi stod där ett tag, men ingen kom. Tillslut gick Simon till en irländsk pub i Gamla Stan som han hade skrivit om på u2.se för att se hur de hade det, så jag lovade att sms:a om något skulle hända.

Så jag stod där själv och funderade på om jag skulle skriva nån skylt med ett dåligt meddelande på. Men så hände något – The Edge kom ut och hälsade! Omg, min puls gick upp till 1000 på en sekund, jag svär. Men vad fasiken? Han stod ju bara på andra sidan om entrén, vi på den här sidan då? Så ett desperat fan skrek att de hade väntat i tre timmar och kommit från Italien, haha! Och det fungerade! Långsamt tog Edge sig runt till oss på höger sidan om entrén medan han upprepade “no signs, just handshakes”, så jag tog snabbt undan mitt block och penna och sträckte åter fram min hand över huvudena framför mig. Och så skakade han min hand (hans var mjuk och varm ♥), och jag log som världens största fån igen. Sedan var det dags att åka iväg till Globen för hans del.

Och snabbt skickade jag iväg ett sms och Simon kom springandes tillbaka. Och jag ba “I touch hand, you touch tooooo~” och skakade hand med honom medan folk skrattade åt mig, haha. xD

Sen var Simon tvungen att åka iväg mot Globen om jag minns rätt för att volontärarbeta. Så jag stod återigen ensam, men så skrev jag en skylt med texten “If you go your way and I go mine – that would be so sad. Come and say hi!” (lekte lite med texten från Every Breaking Wave) och hoppades att få syn på någon annan. Bonos och Adams livvakter kom ut om jag minns rätt och filmade oss med sina mobiltelefoner så att vi kunde vinka till dem. Förhoppningsvis fick Adam och Bono se klippen sen.

Och snabbt som attan tog sig Adam ut genom entrédörrarna och in i en svart bil. Och sen åkte de iväg. Äsch!

Jag stod i några timmar till, men sedan antog jag att Larry och Bono hade tagit bakdörren. Tillslut var det någon som sade att Bono hade åkt från bakdörren, så då åkte jag också hem. 🙂


One month ago, I and Simon stood outside Grand Hôtel, hoping to catch a glimpse of U2 and, is possible, get an autograph. The sun was shining and it was warm outside, and we got a good spot at the fence that the hotel’s staff had put up outside the entrance.

And we stood there for a while, but no one came. Eventually, Simon went to an Irish pub in Old Town that he had written about for u2.se to check out how the atmosphere was there, so I promised to send him a text message if something would happen.

So I stood there alone and thought whether or not I should make a bad sign with a message on it. But then something happened – The Edge came out and greeted us! Omg, my pulse went up to 1000 in one second, I swear. But what the heck? He just stood at the other side of the entrance, what about us on this side then? So a desperate fan shouted that they’ve been waiting there for three hours and came all the way from Italy, haha! And it worked! Edge slowly came closer to us on the right side of the entrance while he repeated “no signs, just handshakes”, so I quickly took away my notebook and pen and I reached out my hand over the heads in front of me. And so he shooked my hand (his hand was soft and warm ♥), and I smiled like the biggest dork in the world. And then it was time for him to go away to the Globe.

And I quickly sent a text message and Simon came running back. And I was like “I touch hand, you touch tooooo~” and shook his hand while people laughed at me, haha. xD

Then Simon had to go away to the Globe for volunteering if I remember correctly. So I stppd alone once again, but I wrote a sign saying “If you go your way and I go mine – that would be so sad. Come and say hi!” (I played a little with the lyrics from Every Breaking Wave) and hoped that I would see someone else. Bono’s and Adam’s bodyguards came out if I remember correctly, and videotaped us with their mobile phones and we could wave to them. Hopefully Adam and Bono got to see the videos later.

And really quickly, Adam went out from the entrance doors and into a black car. And then they went away. Shucks!

And I stood there for a couple of more hours, but then I assumed that Larry and Bono had taken the backdoors. Eventually there was someone who said that Bono had already gone through the backdoors, so I went home then. 🙂

From my Twitter that day:

edge

iNNOCENCE + eXPERIENCE 22 September

Söndagens konsert den 20 september blev inställd efter vissa omständigheter, och många fick åka hem utan konsert. Många hade rest långt, inte bara från Sverige men även från andra länder i Europa och även längre bort än så och kunde inte boka om flygbiljetter och hotellrum. De stackarna fick pengarna tillbaka, men ingen upplevelse med U2.

Som tur var hade jag ingen biljett till den kvällen och slapp stå ute i kylan mitt i all förvirring. Men den inställda konserten blev framflyttad till tisdagen den 22:a september och gav mig en andra chans till att uppleva ännu en konsert med U2.

One Campaign är en organisation som har följt med U2 under deras turné och vill ha din röst för att utrota fattigdomen, hungern och lyfta fram flickors rättigheter runt om i världen. Bono, U2s sångare för er som inte vet, var med och grundade organisationen och därför får de följa med. Min storebror har varit aktiv inom ONE och vet mycket mer om dem och har därför arbetat som volontär under några av konsertkvällarna. Han gav mig en chans till att volontärarbeta också – lönen är att man kan gå på konserten om man vill sedan. Och jag visste väldigt lite om ONE innan, men han berättade om organisationen och jag beslöt mig för att hänga med och värva nya medlemmar.

Vädret var inte det bästa, det regnade och var kallt ute, men vi gjorde vårt bästa. Jag fick träffa världens snällaste Saira O’Mallie som var vår chef och gav oss var sin t-shirt och väska med armband och iPads. Arbetet gick ut att locka folk utanför Globen att skriva upp sina namn på iPadsen för att göra sin röst hörd – ungefär som en namnlista. Man blir medlem, men ONE kräver inga pengar av dig. Som tack fick man ett svart armband och ett mejl från Bono som tackar dig.

Vi gick omkring, men de flesta var redan medlemmar (uppskrivna under den inställda konserten). Efter att ha gått omkring utomhus i regnet kom vi in och fortsatte vid en slags informationsdisk och svarade på folks frågor och berättade om vad ONE gör. Det gick ganska bra! Jag fick till och med Carolas pojkvän att skriva upp sig på namnlistan! 😉

Starttiden för konserten närmade sig med stormsteg, och arbetet tog slut. Snabbt proppade vi i oss våra mackor från KTH som jag hade köpt (pluggade där under dagen då jag var ledig, så jag passade på att köpa mackor på hemvägen), tackade Saira så mycket och önskade henne lycka till med resten av turnén. Och så gick vi ned till ståplatserna igen. Och ljusen släcktes. Och showen började. Och allting blev magiskt igen.

Tack U2.


The Sunday’s concert the 20th September got cancelled after some circumstances, and a lot of people had to go home without a concert. Many had travelled from afar, not only from Sweden, but also other countries in Europe and some even more far away than that, and they couldn’t rebook their flight tickets and hotel rooms. The poor guys got their money back, but no experience with U2.

Luckily, I didn’t have a ticket for that evening and didn’t have to stand outside in the cold with in the confusing situation. But the cancelled concert got rescheduled to September 22nd and gave me another chance to experience another concert with U2.

One Campaign is a organisation that has been following U2 during their tour and wants your voice to exterminate poverty, hunger and to highlight girl’s rights around the world. Bono, the singer of U2 if you didn’t know that, was one of the founders of the organisation and that’s why they’re allowed to go with them. My big brother has been active within the organisation and knows much more about them, and that’s why he’s been working as a volunteer during some of the concert nights. He gave me a chance to volunteer too – the payment is that you can go to the concert if you want to later. And I knew very little about ONE before, but he told me a lot about the organisation and I decided to go too and recruit new members.

The weather wasn’t the best, it was raining and cold outside, but we did our best. I got to meet the very kind Saira O’Mallie who was our boss and gave us our t-shirts and a bag with bracelets and iPads. The job was to get people outside the Globe to sign their names on the iPads to make their voice heard – kind of like a namelist. You become a member, but ONE doesn’t want any money from you. As thanks, you recieve a bracelet and an e-mail from Bono who thanks you.

We walked around, but most of the people were already members (signed during the night of the cancelled concert). After walking outside for a while , we came inside and continued to work behind a kind of information’s counter and answered to people’s questions and told them about what ONE does. It went pretty well! I even got Carola‘s boyfriend to sign up on the namelist! 😉

The start-time for the concert came closer and closer, and the work finished. We quickly stuffed ourselves with the sandwiches I had bought from KTH (I studied there during the day when I was free, so I bought some sandwiches on the way home), thanked Saira so much and wished her good luck with the rest of the tour. And so we went down to the standing area. And lights went off. And the show began. And everything became magical again.

Thanks U2.

About the first night: http://www.u2.com/news/title/volcano-in-stockholm/news/

About the last night: http://www.u2.com/news/title/final-night-in-stockholm/news/

iNNOCENCE +eXPERIENCE, 16 September

Första kvällen med U2 i Stockholm var 16 september. Den dagen hoppade jag över föreläsningarna i Uppsala för att kunna skaffa mig en bra ståplats, trots att det var en onsdag och flera säkert skulle dyka upp senare p.g.a. jobb. Men jag skulle nog inte orka hålla på till midnatt om jag skulle vakna kl 5 för att hinna till första föreläsningen i Uppsala. Så jag struntade i det helt enkelt och tog en sovmorgon! ♥

Efter lite plugg och lunch stack iväg mot Globen och möttes av en snäll fransk “cowboy” som hade hand om kösystemet. Nej, han var ingen riktig cowboy, han hade på sig en svart cowboyhatt bara. >.>

Jag fick nr 51 skrivet på min hand och sen började klockan långsamt ticka närmare stunden som alla hade väntat på. Fans från Italien, Tjeckien, Portugal, Norge, Danmark och andra länder var också på plats. Expressen kom förbi på eftermiddagen och ställde lite frågor (de stod ett bra tag vid portugiserna haha ♥), fotade och delade ut “löpsedlar” med bild på Bono och texten “Jag var där!”. De skulle tydligen göra en extrabilaga för dagen efter med alla intervjuer, och de frågade mig också (“namn, ålder, boplats, sysselsättning, favoritlåt?”) men jag vet inte om jag kom med i bilagan eller inte. Köpte den aldrig. 😛 Ännu  senare på eftermiddagen kom Mix Megapol och spelade U2-låtar för oss.

Så jag satt på marken, var glad över att det inte regnade, småpratade med andra fans och stressade mina storebröder med sms. De också skulle stå i publiken, men komma lite senare än mig pga skola/jobb. Tillslut kom Simon och allt blev lite roligare. Han fick dock stå i en liten kö efter min (uppdelat så att det blir lättare att hålla koll på hur många som stod i kön), men vi sprang iväg till toaletterna, kollade in merchandise, köpte var sin t-shirt och sen var det bara att stå kvar i kön igen. Efter kl 17 fick ingen gå ur kön då man skulle släppas in runt 18 om jag inte minns fel. Simon hade en intervju med en reporter från SR också (som sändes live! ♥) eftersom han är en av redaktionsmedlemmarna till svenska fan-hemsidan u2.se.

Stefan kom också tillslut och hade med sig 20krs-mackor från KTH som vi mumsade i oss innan vi släpptes in.

Och vi kom in. Jag tog mer eller mindre en fantastisk plats som vi hade kommit överens om nära e-scenen (dvs, en liten rund scen ute i publiken) och det tog bara nån minut innan mina storebröder kom ikapp och ställde sig bakom mig. Några timmar kvar tills showen började dock, så vi varvade mellan att stå upp och sitta ned.

Vi visste att när Patti Smiths “People have the power” spelades så skulle det bara dröja några minuter innan U2 skulle kliva upp på scen och köra igång. Och Bono klev in. Och vi stod så nära. Och han tittade omkring i Globen. Och sen började det. The Miracle (of Joey Ramone)!

Och vi hoppade, dansade, skrek och var i extas. Eller nåt, haha! Jag måste ha sett knäpp ut (eller så var jag bara mest entusiastisk i publikhavet) när jag hoppade som en dåre, för jag fick The Edge att skratta åt mig. ♥

Cedarwood Road, Iris, Raised by Wolves, I Will Follow, Mysterious Ways, Vertigo, Beautiful Day, One… alla fantastiska låtar spelades. En tjej från Tjeckien bjöds upp på scen. Tjejen bredvid oss fick Larrys trumpinnar. Böcker kastades från scenen till publiken. Och när allting tog slut ville man bara att det skulle börja om igen.

Mamma och pappa hade sittplatser och vi åkte bilen hem. Simon twittrade och Stefan visade sina foton som han hade tagit. Och jag visste bara en sak: att en kväll räckte inte. Jag måste se dem igen!


The first night with U2 in Stockholm was September 16th. That day, I skipped the lectures in Uppsala so I could get a nice spot to stand in, even though it was Wednesday and most people would likely arrive later because of work. But I would probably not have the energy to have fun to midnight if I woke up at 5 o’clock in order to arrive in time to the first lecture in Uppsala. So I simply ignored it and slept longer! ♥

After a little bit of studying and lunch, I went away to the Globe Arenas and was met by this kind, French ‘cowboy’ that hanlded the queuing system. No, he wasn’t a real cowboy, he just wore a black cowboy hat. >.>

I got the number 51 written on my hand and then time slowly began ticking closer to the moment we had all been waiting for. Fans from Italy, Czech Republic, Portugal, Norway, Denmark and other countries were there too. Expressen (Swedish evening tabloid newspaper) came by during the afternoon and asked some questions (they were with the Portuguese for a long time haha ♥), took photos and handed out ‘billboards’ with a picture of Bono and the text saying ‘I was there!’. They were going to make a extra issue for the day after with all the interviews, and they asked me too (‘name, age, where you live, what you do, favourite song?’) but I don’t know if I was in it or not. Never bought it. 😛 Even more later in the afternoon, Mix Megapol (a radio station) came and played U2 songs for us.

So I sat on the ground, glad that it wasn’t raining, small talked with other fans and stressed my big brothers with text messages. They were also going to stand up, but they would arrive a bit later than me because of school/work. Finally Simon came and it all became a little bit more fun. He had to stand in a small queue after min though (divided so it would be easier to check how many were standing in line), but we ran away to the toilets, checked out the merchandise, bought t-shirt each and then we had to stand in line again. After 5PM, nobody was allowed to get out of line because we would be let in around 6PM if I remember it correctly. Simon also had a interview with a reporter from SR (Swedish Radio) (which was broadcasted live! ♥) because he’s one of the editorial staff’s of the Swedish fan-page u2.se.

Stefan finally came too and had brought 20SEK-sandwiches from KTH with him, which we nom-ed before we were let in.

And we came in. I took a more or less perfect spot, which we had agreed on, close to the e-stage (a small round stage out in the audience) and it took only a few minutes before my big brothers were standing behind of me. A few hours before the show began though, so we both stood and sat down.

We knew that when Patti Smith’s ‘People have the power was playing, it would only be minutes before U2 would get onto the stage and start playing. And Bono entered. And we were so close. And he looked around in the Globe. And then it began. The Miracle (of Joey Ramone)!

We jumped, dances, shouted and were in ecstasy. Or something, haha! I must have looked weird (or maybe I was just the most enthusiastic in the sea of audience) when I jumped like a fool, because I made The Edge laugh at me. ♥

Cedarwood Road, Iris, Raised by Wolves, I Will Follow, Mysterious Ways, Vertigo, Beautiful Day, One… all fantastic songs were played. A girl from Czech Republic was brought up to the stage. The girl next to us got Larry’s drumsticks. Books were throwed from the stage to the audience. And when everything was over, you just wanted it to begin again.

Mom and dad had seating tickets, and we went hom with the car. Simon was tweeting and Stefan was showing pictures he had taken. And I only knew one thing: that one night wasn’t enough. I had to see them again!


Crappy phone pics time!

IMAG1690

IMAG1695

IMAG1692

Outside the Globe

IMAG1693

In front of the e-stage

IMAG1696

Big bro’s looking up ♥

IMAG1698

Dunno what I was thinking when I took this pic xD

IMAG1699

It’s getting closer to showtime…

IMAG1700

IMAG1733

I was there! U2 Live in the Globe

Better pics by bro-time! ♥

Coming soon

Asså, gud. Jag vill vara där igen!! Hinner inte skriva något nu (det är sent så jag måste duscha innan jag somnar), men ÅÅÅÅÅHHHH jag vill bara tillbaka till Globen och U2!!

Skriver om konserten i helgen om jag hinner! Läs mer här, live från min storebror som skriver åt U2.se, och se foton från min andre storebror här, här, här och här.


Like, god. I wanna be there again!! Don’t have the time to write anything now (it’s late and I gotta take a shower before I go to bed), but OOOOOHHHH I just wanna be back in the Globe and with U2!!

I’ll write about the concert this weekend if I have time to! Read more here, live from my big brother who writes for U2.se (Swedish fan site), and check out photos by my other big brother here, here, here and here.

Aurora

Asså, ERMAHGERD, U2 andas samma luft som jag (vilket de gör oavsett var de är, men ändå >.>) och om mindre än 24 timmar kommer jag ha dem ståendes några meter ifrån mig! Sjuuukt taggad inför morgondagens konsert i Globen, som man har längtat efter den sedan den där kalla vinternatten/-morgonen man köade för att få biljetter! :’)

Och Lana Del Reys nya album släpps den här veckan också! Känner på mig att “Honeymoon” kommer att vara fantastisk. Av de låtar som man har fått höra på (Honeymoon, High by the beach, Terrence loves you, Music to watch boys to), så är “Music to watch boys to” min favorit hittills, men det ska bli spännande att få höra “Freak” – den lät bra i den lilla filmsekvensen man fick höra till albumets promotion. ♥

För att sammanfatta september månad: min plånbok kommer att gå på hårdbantning!

GAH! Pepp pepp! Nu firar vi att U2 finns i Stockholm med lite musik!


Like, ERMAHGERD, U2 are breathing the same air as me (which they do where ever they are, but anyways >.> ) and in less than 24 hours they’ll be standing a few meters away from me! Sooo excited for tomorrow’s concert in the Globe, which I have been longing for since that cold winter night/morning when I stood in line for the tickets! :’)

And Lana Del Rey’s new album will be released this week! I’m sure that ‘Honeymoon’ will be fantastic. Of the songs you’ve been hearing so far (Honeymoon, High by the beach, Terrence loves you, Music to watch boys to), Music to watch boys to is so far my favourite, but it’ll be exciting to hear ‘Freak’ too – it sounded interesting in that short snippet you could hear from the album promotion. ♥

To summarize the month of September: my wallet will be going through a hard diet!

GAH! Excitement! Let’s celebrate with some music that U2 are in Stockholm!

Målade naglarna ikväll också, se bild på Twitter tills jag tar ordentlig bild: // I painted my nails this evening too, check out the pic on Twitter until I take a proper photo:

Foton från imorse, sisådär innan klockan 6 // Pics from this morning, about before 6 o’clock

IMAG1685

IMAG1686

IMAG1687

IMAG1688